Orbitor’ul lui Mircea Cartarescu in Suedia

0
242

Orbitór: Vänster Vinge

”Orbitór är en barock självbiografi av Rumäniens ledande författare, ett häpnadsväckande försök att sammanfatta världen: verkligheten, drömmen, visionen. Som självbiografi skiljer Orbitór inte mellan verklighet och fantasi. Den handlar om födelse, utveckling, metamorfos – författarens egen, världens, språkets, fjärilens.

Ändå speglar den också Rumäniens historia, från det feodala förflutna, där de döda återvänder för att äta de levande, till andra världskrigets bombningar och Securitates grymt komiska försök att kontrollera arbete och kärlek i ett vardagligt Bukarest.”
Detta enligt Bonnier själva.

Låter fantastiskt. Vad kunde gå snett? Cărtărescu saknar helt varningslampa för vad som går att läsa. Med lite lyrik i ryggen ger han sig på megalomaniska utmaningar med högtravande, ”postmodernt” språk. Mircea Cărtărescu – Orbitór: Kroppen

si aici :

Mircea Cartarescu: Orbitór. Mircea Cartarescu:
Orbitór. Vänster vinge/Orbitór. Kroppen /Orbitór. Höger vinge.
(Albert Bonniers förlag. Panache, 2004, 2006, 2008. Översättning av Inger Johansson).

Är litteraturkritiker i allmänhet imponerade av ”storverk”? Ja, naturligtvis. Jag utgår ifrån att alla människor, alltså även litteraturkritiker, både imponeras av och tacksamt tar emot just storverk. Den intressanta frågan är hur ett storverk definieras. Är det synonymt med ett tjockt verk, ett omfångsrikt verk? Eller ligger storheten på ett annat plan, språkligt och litterärt? När den rumänske författaren Mircea Cartarescu fick rykte om sig att vara en av den europeiska prosans nya mästare, kunde det med mastodontverket Orbitór inte sluta på annat sätt än att det klassades som just ett ”storverk”. För den som slumpvis bläddrar i kritikernas lovsånger blir ordvalen snart tydliga: storverk, triumf, styrkeprov är bara några återkommande lovord. Kritikerna understryker, ofta mer än en gång per recension, vilket fysiskt omfång verkets tre band har. Man bländas av en språklig rikedom som jämförs med cirkusens trapetskonst och centralstimulerande droger. Men säger lovorden så mycket om verket? Oftast inte. Mer sansade kritiker försöker bromsa när de riskerar att halka ner i floden av lovord och tillåter sig då reservationer, med ord som tålamodsprövande, uppvisningsnummer. Betecknande är dock att dessa reservationer ryms i recensioner som i övrigt är samma typ av lovsånger till författaren och hans verk.

Lasă un răspuns