Programul expoziţional al ICR Stockholm, apreciat de către cel mai mare cotidian din Suedia

0
145

    

Stockholm, 19 iulie 2010.
„Institutul Cultural Român a devenit în ultimii ani un actor important în viaţa artistică a Stockholmului, cu un program expoziţional orientat pe teme sociale, la standarde intelectuale foarte ridicate.”

Constatarea îi aparţine jurnalistului Frans Josef Petersson, critic de artă la Aftonbladet – cotidianul cu cel mai mare tiraj din Suedia – şi apare într-o amplă recenzie despre expoziţia The Realism Question, pe care ICR Stockholm o propune în acest moment. Petersson remarcă: „Potenţialul politic al artei nu se regăseşte în intervenţii sau reprezentaţii directe, şi nici în practici relaţionale sau documentare, ci în modul în care scoate la iveală modalităţi noi de a descrie lumea.

O ambiţie, evident, foarte generală, care ar putea fi considerată romantică, dar care, la modul concret, face referire la diferite moduri de deturnare a formelor clasice de reprezentare.

Un exemplu în acest sens este lucrarea critică a lui Ion Grigorescu din 1974, despre propaganda televiziunii române. (…) Grigorescu şi Groupes Medvedkine exemplifică diferite încercări de a scoate conceptul de realism din chingile ideii de reprezentare.

Se doreşte radicalizarea concepţiei postmoderne potrivit căreia imaginile din jurul nostru pot avea o existenţă la fel de pregnantă ca şi realitatea reprezentată. Eliberarea artei din limitele reprezentarii înseamnă eliberarea de cinismul politic.“ Expoziţia The Realism Question a fost dezvoltată ca un epilog la Bienala Bucureşti 4 (BB4). Concepută de Felix Vogel, curatorul ediţiei curente a Bienalei Bucureşti, expoziţia prezintă lucrări ale artiştilor Kalle Brolin, Magnus Bärtås, Ion Grigorescu, Joana Hajdithomas & Khalil Joreige, Groupes Medvedkine, Paul Neagu, Lina Selander şi Mona Vatamanu & Florin Tudor.

Prezentând într-un mod experimental lucrări realizate într-o gamă largă de tehnici, în contexte şi perioade diferite, The Realism Question examinează ideile şi practicile proprii noţiunii de realism.

Rumänska kulturinstitutet har på senare år blivit en viktig aktör i Stockholms konstliv, med ett samhällsorienterat och intellektuellt avancerat utställningsprogram. The Realism Question är ett slags epilog till årets Bukarest Biennal, sammanställd av den unge curatorn Felix Vogel, och presenterar ett litet urval av de konstnärer som deltar i biennalen.

I Bukarest utgick tematiken från de dubbla betydelserna av ordet handling: något man utför respektive handlingen i en berättelse. Den konstnärliga utsagans egen handlingskraft, alltså, som inte på något enkelt sätt underordnar sig uppgiften att skildra verkligheten. Men här åberopas en realism som ser konsten som högst delaktig i de bilder och berättelser som möjliggör ett visst sätt att föreställa sig tillvaron. Också verkligheten är i denna mening ett estetiskt objekt.

Konstens politiska potential återfinns då varken i direkta ingrepp eller representationer – varken i relationella eller dokumentära praktiker – utan i att föra fram nya sätt att beskriva världen. En väldigt allmän ambition, naturligtvis, som lika gärna kunde beskrivas som romantisk. Men som mer konkret kommer att handla om att på olika vis deturnera etablerade representationsformer. Som Ion Grigorescus kritiska arbete från 1974 kring den rumänska televisionens propaganda. Eller franska Groupes Medvedkine, där radikala fabriks- och filmarbetare under några år i slutet av 60-talet sökte omvandla den dokumentära filmen till ett verktyg i klasskampen.

Grigorescu och Groupes Medvedkine exemplifierar olika försök att bända realismbegreppet ur representationens järngrepp. Tanken är att radikalisera den postmoderna insikten att bilderna omkring oss kan ha en lika påtaglig närvaro som den avbildade verkligheten. Att befria konsten från representationens ok blir då att befria den från politisk cynism.

Den som tycker att detta låter som ett väl abstrakt sätt att konstatera det uppenbara har i viss mån rätt. Berättelsen om estetikens politiska potential förenas här med en paradoxal, om än inte ovanlig, beröringsskräck inför konstens sinnliga dimensioner. Utställningen illustrerar ett problem med realismbegreppet. Risken att fjättra konsten vid en kritik av dokumentära former som blundar för diskussionens själva fundament: den estetiska utsagans kraft att bryta sig ur varje invand ordning.

Detta sagt så hoppas jag att utställningen får besökare som inte låter sig avskräckas av dess akademiska tilltal. Om inte annat för Lina Selanders film Around the Cave of the Double Tombs, som har tillkommit efter resor i Palestina och kretsar kring Ibrahim­moskéen i Hebron och dess tragiska historia. Ett fragmentariskt montage där text och bild är både förtätade och nästan helt tömda på information.

Några textrader anspelar på Rainer Maria Rilkes berömda dikt om pantern som vankar av och an och inte längre kan se världen utanför burens galler. Och vad är Selanders verk om inte ett exempel på den animaliska uppmärksamhet ”utan nervositet och biavsikt” som Rilke eftersträvade i sina ting-dikter? Ett konstnärligt arbete som ställer betraktaren inför en verklighet som stegrats ända in i det oförstörbara. Frågan om realism känns på en gång akut och helt ovidkommande.

Lasă un răspuns