Så blev vanliga rumäner del av förtrycket

0
219

Så blev vanliga rumäner del av förtrycket

TOTALITARISM 1989 hade det rumänska kommunistpartiet fyra miljoner medlemmar. Jeana Jarlsbo, själv uppväxt under Nicolae Ceauşescus diktatur, reflekterar över de vanliga människornas lydnad inför makten.

I den rumänska tidskriften Observator cultural skrev chefredaktören, Carmen Muşat, nyligen under rubriken ”Nationens sömn föder totalitära nostalgier” om rumänernas klena förtroende för dagens politiker. Inledningsvis hänvisar hon till en färsk opinionsundersökning gjord av Rumänska institutet för utvärdering och strategi, vilken visar att om Nicolae Ceauşescu varit vid liv i dag skulle han ha haft stora chanser att vinna en tydlig seger i valet. Hur är det möjligt, undrar Carmen Muşat, att många rumäner numera betraktar Ceauşescu som en bra ledare, eller att den kommunistiska ideologin fortfarande har en betydlig dragningskraft i Rumänien.

När Ceauşescu efter en summarisk rättegång avrättades tillsammans med hustrun Elena i slutet av december 1989, var han i mångas ögon en symbol för den ondska som i åratal hållit landet i ett stadigt grepp. Obestridligen var han en diktator som styrde landet med järnhand, medan befolkningens levnadsvillkor blev allt omänskligare. Men det är också viktigt att kritiskt granska de vanliga människornas delaktighet i kommunistsystemet. Som den rumänske exilförfattaren Norman Manea skriver i sin skarpsynta essä ”On Clowns: The Dictator and the Artist” från 1992 (Om clowner: diktatorn och konstnären), var de förtryckta folkmassorna inte helt oskyldiga. Här påpekar Manea med rätta att det rumänska kommunistpartiet endast hade tusen medlemmar 1945 men nästan fyra miljoner drygt 40 år senare. Tilläggas bör att många partimedlemmar visserligen var opportunister som sökte uppnå, eller i vissa fall behålla, en del privilegier, personer som vi i dag förmodligen skulle kunna kalla den politiska korrekthetens högljudda fanbärare. Men faktum kvarstår att nästintill en femtedel av landets befolkning gick in i det rumänska kommunistpartiet.

Den ideologiska smittspridningen i ett totalitärt samhälle kan beskrivas med en betydelsemättad metafor – ”noshörningeri” – härstammande från Eugène Ionescos pjäs ”Noshörningen” från 1959. För Ionesco gällde noshörningeriet både nazismen och kommunismen. Det var inte för inte som man från sovjetiskt håll krävde att Ionesco skulle göra ändringar i ”Noshörningen” när pjäsen skulle sättas upp i Sovjetunionen. Målet med de tilltänkta ändringarna var att noshörningeriet i pjäsen enbart skulle förknippas med den nazistiska totalitarismen. Då dramatikern vägrade göra det bestämde de sovjetiska beslutsfattarna att uppsättningen av hans pjäs skulle stoppas.

Man kan undra varför den ideologiska smittspridningen blev så omfattande i det kommunistiska Rumänien. Frågan bör dock omformuleras: hur ska man förklara att motståndet mot auktoriteten var så svagt i Ionescos hemland? När Manea berör den ”rumänska passiviteten” under kommunisttiden hänvisar han delvis till avsaknaden av en genuin revolutionstradition i landet. På samma gång påpekar han att ingenstans i de forna östländerna var övervakningen av medborgarna så sträng och repressalieåtgärderna så effektiva som i Rumänien. Det går dock inte att bortse från det faktum att en stor del av befolkningen aktivt eller passivt deltog i det politiska systemet – åtskilliga medborgare drog flitigt sina strån till den kommunistiska stacken.

…..

Så blev vanliga rumäner del av förtrycket

Svenska Dagbladet – ‎11 sep 2010‎

Lasă un răspuns