Scriitorul si criticul suedez Henrik Nilsson vede similitudini intre Bucuresti si Malmö

0
15

Henrik Nilsson ser likheter mellan Bukarest och Malmö.
I Europas kråkslott finns det gott om plats för drömmar. Henrik Nilsson ser likheter mellan Bukarest och Malmö.


Det är sent eller tidigt för olika städer. Jag har påmints om det när jag emellanåt har vistats i Bukarest under det senaste året. Det här är en av de minst besökta huvudstäderna i Europa, och samtidigt en mycket vital plats jämfört med hur den måste ha tett sig för tjugo trettio år sedan. Ändå är känslan av att befinna sig i en geografisk marginal påtaglig. Fasaderna vittrar, de igenbommade lokalerna är många, och ett betydande antal människor har gett sig av till andra länder för att söka en bättre framtid. Det är som om själva byggnaderna och torgen drömde om en återkomst, en renässans.

Så har det inte alltid varit. Under mellankrigstiden var Bukarest en blomstrande stad som kallades ”lilla ­Paris”, och hade täta kulturella band med städer som Paris och Wien. Det avantgardistiska klimatet fick till och med ­André Breton att utbrista att ”världens centrum har flyttat till Bukarest”.

När man börjat bekanta sig med staden inser man att de arkitektoniska öar som överlevt från detta tidigare Bukarest faktiskt är större än man först anar. Men många av de gamla husen i fransk stil är slitna och har inte gjorts vid på många år. Därför har Bukarest blivit kontinentens pampigaste ödehus – Europas kråkslott. När man promenerar i den oemotståndliga Cişmigiuparken är det lätt att fantisera om vad den här staden skulle kunna ha varit om inte det kommunistiska mörkret hade sänkt sig efter andra världskrigets bombningar, om inte Ceauşescu valt att hämta sina modernitetsideal från Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Det brukar dock sägas att några hundra rumäner lyckades förändra Bukarest i mitten av artonhundratalet, efter att de återvänt med nya idéer från utlandet. Idag lever flera miljoner rumäner utomlands. Vad kommer att hända när en del av dem återvänder? Hur oförutsägbar är egentligen inte en stads utveckling i det längre perspektivet, stadsplanerarnas och politikernas goda vilja till trots?

Malmö har å sin sida upplevt ett uppsving på senare år. Kulturlivet är vitalt och en ny ekonomi har ersatt den gamla – samtidigt som staden dras med uppenbara problem med segregation och kriminalitet. Hur ser det ut om fyrtio femtio år? På längre sikt kan vi knappast förutse hur politiken och ekonomin kommer att utvecklas, varken globalt eller lokalt – och migrationens vägar är lika ovissa. Kanske förpassas de städer som vi idag självklart ser som attraktiva och dynamiska då till marginalen, medan andra rycker in i centrum. För inlevelseförmågans och perspektivens skull kan det därför vara klokt att mitt i den relativa framgångssagan föreställa sig: förfallna arenor, igenbommade krogar på Möllevången och vittrande balkonger i Västra hamnen. För på de platser där det gryr, kan det förr eller senare också skymma. Den dagen kanske vi alla reser till Bukarest för att söka framtiden.

Henrik Nilsson
författare och litteraturkritiker

http://www.sydsvenskan.se/

Lasă un răspuns